Malin Sävstam

Jag smälter in i hans famn och tiden stannar. Trots alla tyger som skiljer oss åt dras vi ihop av en osynlig lian som snor sig flera varv runt omkring oss. Jag har verkligen dubbla känslor inför vår kontakt och upplever att de mest motsägelsefulla känslor samtidigt fyller mitt hjärta. Hur kan livskraften få vingar mitt i den svartaste av alla raviner? Hur kan ny frisk förälskelse och den värsta av alla sorger gå hand i hand?

Hur går man vidare i livet när man har drabbats av en katastrof? Malin Sävstam som förlorade sin man och två av sina barn i tsunamin 2004 fick stöd av vänner och professionella hjälpare under de svarta åren efteråt. Det var betydelsefullt, men kärleken som växte ur vänskapen till en av dessa personer blev ännu viktigare.

Malin Sävstams nya bok är en kärleksskildring det slår gnistor om. Men det är också en berättelse om stötestenar på vägen tillbaka till ett fullödigt liv, en undersökning av det egna psyket och en ärlig skildring av svårigheter som kan uppstå i nya familjekonstellationer.

Kärleken är starkare än döden är skriven av en författare som är ovanligt bra på att formulera det hon känner. Malins glädje är stark, liksom sorgen och kärleken. Hon identifierar känslorna och kan ge uttryck för dem. Det har hjälpt henne så långt att hon nu kan skriva så här: Idag går mycket av min tid och energi åt att ge plats för tankar som jag tidigare knappt snuddade vid. Det kan till och med vara så enkelt som att jag varje dag sluter mina ögon en liten stund och tackar livet för just ... livet.

Om kärlek och sorg

Omslaget till Malin Sävstams bok ?När livet stannar? visar ett silversmycke hon fick av sina vänner när hon varit med om det värsta någon kan tänka sig - hon hade förlorat sin man och sina två yngsta barn i flodvågskatastrofen. På ett hjärta av silver som symboliserar mannen Mats vilar tre små silverbrickor med barnens namn ingraverade. Axel är sonen som överlevde tillsammans med Malin och boken är en berättelse om deras sorg och deras väg tillbaka till viljan att leva. Det är en upprörande och sorglig bok, skriven av en kvinna som fram till annandag jul 2004 hade levt vad hon själv kallar ett ?prinsessliv?. Också efter katastrofen är hon på många sätt priviligierad ? hon har ett stort och resursstarkt nätverk av släktingar och vänner som sluter upp omkring henne på ett makalöst sätt. Den professionella hjälpen hon får är också oerhört betydelsefull, framför allt den som prästen Louise Linder ger under oräkneliga timmar av tröst, stöd och samvaro.

Men ändå. Ändå är Malin Sävstam en bräcklig människa som själv måste bestämma sig för att gå vidare i livet. "Hur ska vi orka möta allt som är välbekant och som varit en del av vårt gamla liv? Hur ska vi klara alla möten med dem som kände oss när vi fortfarande levde?? tänker hon en vecka efter katastrofen. Två år senare kan hon allt oftare uppskatta den andra chans hon fått i livet genom att överleva.

Hur det gick till, hur hon och sonen genomlevde de två första åren efter katastrofen berättar hon i en ärlig, blottläggande och bitvis väldigt vacker text. Läsaren står bredvid henne och får på ett mycket ovanligt sätt verkligen vara med i sorgens alla stadier.

Louise Linder bidrar också med ett efterord i boken.